﻿— <b>Kådtuggning.</b> För någon tid ſedan om=
nämnde wi, huruſom det är brukligt å wisſa
orter inom norra delen af wårt land att tugga
grankåda. Wi kunna nu omnämna att detta
bruk finnes inom wårt eget län, enligt uppgift
till oß derom af en ſkollärare inom Weſtra hä=
rad. Han ſkrifwer ſålunda: Under ſenare hälf=
ten af wårterminen förlidet år obſerverade jag,
huru några af mina ſkolbarn i ſmyg tuggade
på något. Som de dock alltid woro färdiga att
utan hinder afgifwa ſina ſwar och läſa hwad
dem förelades, förflöto ett par dagar utan någon
ſynnerlig anmärkning. Jcke heller kunde jag ana
det ſmåttingarne hade annat än ſötſaker att tugga
på, förrän en lycklig tillfällighet löſte hela gåtan.
Lille Samuel fick en fråga; men wid ſwarets af=
gifwande kunde han ej öppna munnen utan med
tillhjelp af båda händerna. Förundrad häröfwer
ſkyndade jag till gosſen och fann det han tugga=
de grankåda och att denna för tillfället låſt igen
munnen på honom. Wid närmare underſökning
befunnos åtta barn, alla från ſamma by, tugga
kåda. På tillfrågan om orſaken härtill, ſwara=
de en liten parfwel: "det är godt." Att bann=
lysning utfärdades mot kådtuggningen, faller af
ſig ſjelf; dock tror jag ej att barnen lida men
deraf, ty de äro friſka * och rödkindade, och märk=
wärdigt nog hafwa juſt desſa barn inom hela
ſkolan de wackraſte tänderna.